Häromdagen när jag städade min sexåriga sons rum så tittade jag på alla grejer som samlar på sig, stenar, kartongbitar, pinnar, papplådor som en gång innehål leksaker eller presenter, och så tänker jag för mig själv - vad skulle jag säga om någon skulle fråga mig "varför har ni kvar alla dom här sakerna?" (av vilka många utan problem skulle kunna återvinnas till godo för planeten).
Jag vill gärna tro att jag skulle ha svarat som följer:
"Min son kan se saker för mer än de verkar vara vid första anblicken. En lång, smal bit kartong kan vara alla möjliga saker, en lans, en bom att balansera på, en avgränsning, en racerbana för bilar, ja vad du vill. Och han kan se de där sakerna.
Och sedan kommer jag ihåg att jag också med lätthet kunde se de där sakerna när jag var barn. Men nu som vuxen så verkar det inte komma till mig lika lätt, ibland lyckas jag inte alls.
Så när min son säger att han vill ha kvar något som ser ut som ingenting mer än en bit skräp eller ett återvinningsfärdigt föremål, så kliar jag mig i huvudet och tänker 'varför i hela friden vill han ha kvar det?'. Ibland ger jag honom till och med skit för det.
Men de bästa gångerna kommer jag ihåg att han kan se saker som jag inte kan se i det ögonblicket och att jag brukade kunna göra det. Sedan tänker jag att jag verkligen skulle vilja träna på att se saker på det sättet igen, för jag minns hur kul det var när en sten kunde vara alla möjliga saker, inte bara en sten.
Så då är jag tacksam för att han vill behålla den där saken så den ger mig tillfälle att träna. Då kan jag varje gång jag går in i hans rum titta på den där saken där i hörnet och försöka se den för mer än den ser ut att vara.
Ibland lyckas jag också tjuvkika lite när han leker med den där saken och det hjälper mig för då lär jag mig att 'åh, den kunde vara det också'.
Det där med att se saker för mer än de verkar vara, för mer än de är, tycker jag är en rätt sjysst färdighet att ha.
Tänk om jag kunde göra det till en vana att göra samma sak när jag ser på människor också..."
